Jämställdhetspolitik som ideologi eller vetenskap? En analys av debatten om jämställdhetsintegrering i akademin
Evelina Johansson Wilén, Vanja Carlsson och Johan Söderberg

Aktionsorienterad genusforskning för en genusmedveten akademi
Susanne Andersson och Eva Amundsdotter

Med Agnes i ryggen. Om separatistiska metoder i jämställdhetsarbete
Anna Wahl och Charlotte Holgersson

Vem ska leda jämställdhetsarbetet inom akademin? En studie av jägmästarprogrammet vid SLU
Stina Powell och Ann Grubbström

Frispel: Jämställdhetsspecialist och genusforskare – en kameleont
Minna Salminen-Karlsson

Frispel: När känslorna tar över
Anita Beckman och Carina Kullgren

Tillbaka

TGV 42 (1): Jämställdhet i akademin

För tio år sedan gav Tidskrift för genusvetenskap ut ett temanummer som handlade om jämställdhet som politiskt projekt och där en av artiklarna direkt handlade om villkoren inom akademin (TGV 2011: 2–3). Året därpå togs villkoren inom akademin upp som ett särskilt tema (TGV 2012: 1–2) och även i detta nummer var det bland annat jämställdhet och förutsättningarna för ett jämställdhetspolitiskt arbete som diskuterades. Artiklarna gav en samstämmig bild av akademin som en ”manlig maktbas” – en plats där manlighet skapas och reproduceras och där normer och värderingar om excellent forskning gynnar de med störst förutsättningar att anpassa sig till rådande ideal. Detta trots årtionden av politiska initiativ och lokala jämställdhetsprojekt ute på lärosätena och trots att kunskapen om ojämställdheten var utbredd och uppmärksammad.

Flera av artiklarna i dessa temanummer påvisade även den avpolitisering som präglade det politiska jämställdhetsarbetet och som kunde ses som en direkt följd av den managementstyrning med fokus på mål och resultat som fått genomslag inom offentlig verksamhet, inklusive akademin. Jämställdhetsarbetet tenderade här att bli en administrativ pålaga, något som skulle prickas av och där åtgärderna främst redovisades i de – i många fall inte förpliktigande – handlingsplanerna. Det finns skäl att återigen fokusera på akademin och möjligheterna att bedriva ett framgångsrikt jämställdhetsarbete inom detta ”svårstyrda pastorat”. Har något förändrats under de tio år som gått? Det politiska engagemanget och viljan att agera har tydliggjorts med det så kallade JiHU-uppdraget (Jämställdhetsintegrering av högskolor och universitet) som delgavs samtliga statliga universitet och högskolor och omfattade perioden 2017–2019. Uppdraget förlängdes 2020 och ingår i regleringsbrevet till lärosätena även 2021. Förutsättningarna för uppdraget skulle kunna betecknas som gynnsamma. Nationella sekretariatet för genusforskning skulle finnas med som kunskapsstöd och det fanns tydliga krav på lärosätena att organisera arbetet, att utse ansvariga på central nivå samt integrera uppdraget i verksamheten och i styrprocesserna. Men kan politiska initiativ och konkreta satsningar leda till något annat än ett fortsatt sisyfosarbete? Skepticism är befogad inte minst eftersom debatter om institutionell och akademisk frihet har fått förnyad lyskraft och möjliggjort ett fäste för motstånd. Politiska jämställdhetsuppdrag tenderar numera att uppfattas som direkta hot mot, vad som anses vara, grundläggande värden i den akademiska självbilden.

Akademisk frihet som tema fångas också upp på olika sätt i detta temanummer. I artikeln ”Jämställdhetspolitik som ideologi eller vetenskap? En analys av debatten om jämställdhetsintegrering i akademin” av Evelina Johansson Wilén, Vanja Carlsson och Johan Söderberg belyses de grundläggande förutsättningarna för den akademiska friheten. Användandet av akademisk frihet som ett begrepp av närmast odiskutabel karaktär får nämligen konsekvenser. Vilka har i realiteten möjligheter att utnyttja denna frihet? Vilka får tillgång till de ”rum” där den fria forskningen bedrivs? Vilka får del av de knappa och starkt konkurrensutsatta resurser som behövs för att fri forskning ska kunna bedrivas? Vilka har tillgång till de mest prestigefyllda nätverken och till de bedömningspositioner som avgör vilka som i realiteten har möjlighet att ta del av denna frihet? Författarna knyter an till dessa frågor och relaterar dem till den intensifierade diskussionen av en ideologisering av akademin som anses hota den fria forskningen. De ställer den centrala frågan om huruvida ”politiskt färgade intressen är ett hot mot den fria forskningen eller snarare en förutsättning för att göra den fri i egentlig mening genom att skapa lika möjligheter för kvinnor och män att verka inom universitetet?” Johansson Wilén med flera vidgar perspektivet till att belysa den övergripande relationen mellan ideologi och politik utifrån själva innebörden av ideologi. De kopplar sin analys till den pågående – och växande – antigenderrörelsen och lyfter centrala frågor om relationen mellan vetenskap och politik där begreppet ideologi används som slagträ för att desarmera det jämställdhetspolitiska arbetet. Här finns skäl att göra en historisk koppling. Relationen mellan kunskap och politik, det som nu beskrivs vara en relation mellan ideologi och politik, var själva bakgrunden till behovet av satsningarna på inre jämställdhet. Ett maktkritiskt perspektiv förutsätter kunskaper om genusordningen. Vi har valt att placera denna artikel först eftersom den ringar in övergripande problem som jämställdhetsarbetet står inför och det motstånd som accentueras genom att avfärda detta arbete som ideologistyrt och därmed hävda att det är illegitimt både utifrån den institutionella och den akademiska friheten.

Att hantera motstånd är samlande tema för de tre övriga artiklarna. Underliggande i samtliga finns en medvetenhet om det motstånd som tenderar att väckas och de känslor som ett sådant motstånd ger upphov till. Här är det emellertid inte motståndet i sig som står i fokus utan snarare metoder som kan användas för att avväpna motståndet. I ”Aktionsorienterad genusforskning för en genusmedveten akademi” presenterar Susanne Andersson och Eva Amundsdotter en interaktiv metod som de utvecklat i olika organisatoriska sammanhang och nu även i akademin. Metoden är dels förankrad i den genusvetenskapliga teoribildningen om hur kön görs på olika nivåer och dels i pedagogikens aktionsorienterade gren med fokus på lärande och utveckling. Författarna redovisar i sin artikel konkreta erfarenheter från de projekt som drivits inom akademin och det förändringsarbete som initierats genom metoden. ”Gruppen som metod” är utmärkande för arbetet, vilket ger utrymme både för individuell och för kollektiv utveckling och lärande.

En metod med maktkritisk och interaktiv utgångspunkt står i fokus även i artikeln av Anna Wahl och Charlotte Holgersson, ”Med Agnes i ryggen. Om separatistiska metoder i jämställdhetsarbete”. Agnes är ett program som riktar sig enbart till kvinnor och författarna diskuterar både möjligheterna och problemen med ansatsen. De argumenterar för vinsterna i termer av kollektiv egenmakt, det vill säga en gemensam förståelse, samhörighet och handlingskraft som kan utvecklas när en organisatorisk snarare än en individuell inriktning tillämpas i förändringsarbete. De utvecklar därmed en teoretisk förståelse för att arbeta separatistiskt, med separatism som metod snarare än som mål.

I ”Vem ska leda jämställdhetsarbetet inom akademin? En studie av jägmästarprogrammet vid SLU” ställer Stina Powell och Ann Grubbström frågor om både det formella och det informella ledarskapets betydelse för att arbeta med att synliggöra ojämställdheten och på så vis arbeta med jämställdhet inom utbildningen och bland studenterna. Deras exempel hämtas från en utbildning som både är starkt mansdominerad och med en påtagligt manligt kodad syn på de verksamheter (skogens näringar) som studenterna utbildas till. Att förlita sig på att de formella ledarna ska ta ansvar riskerar att jämställdhetsarbetet stannar vid en ”läpparnas bekännelse”. Utifrån sin analys av lärare och yrkesverksamma kvinnliga förebilder som medverkar i utbildningsprogrammet visar författarna att det i själva verket är dessa som är centrala för förändringsarbetet. Problemet är att ansvaret är otydligt och möjligheterna att ta på sig rollen som förändringsagent upplevs som begränsat.

Detta temanummer innehåller även två frispel som båda tar sin utgångspunkt i det konkreta jämställdhetsarbetet ute på lärosätena. Här är det känslor och hanteringen av de känslor som väcks som står i fokus. Minna Salminen-Karlsson som arbetat som jämställdhetsspecialist under många år delar sina personliga reflektioner utifrån de till synes diametralt olika roller hon ställs inför som administrativ jämställdhetsspecialist med vetenskaplig förankring i genusforskningen. Hennes text med rubriken ”Jämställdhetsspecialist och genusforskare – en kameleont” sätter fingret på något som under åtskilliga år har uppfattats som ett dilemma – vad har genusforskning med jämställdhetsarbete att göra? Själva forskningen är en viktig utgångspunkt för jämställdhetsarbetet som bedrivs utifrån ett makt- och förändringsperspektiv men vilka är beröringspunkterna mellan forskningsfältet och det praktiska arbetet egentligen? Det var frågor som väcktes redan på 80-talet då det framhölls att kvinnoforskning (som det hette vid denna tid) inte kan reduceras till jämställdhetsforskning. Här lades också en grund för den politisering som Johansson Wilén med flera diskuterar och som har använts för att avfärda jämställställdhet som både ideologistyrt och ideologiproducerande. Frispelet rör sig mellan dessa olika positioner och de känslor som balansgången ger upphov till. Salminen-Karlsson reflekterar dessutom över sitt ”akademiska jag”, det vill säga den yrkesidentitet som värnar akademisk frihet, och de utmaningar som denna akademiska frihet står inför.

Att försöka hitta en balans mellan dessa tre roller skulle kunna tolkas som ett utslag av det ”känsloarbete” som Anita Beckman och Carina Kullgren beskriver i sitt frispel ”När känslorna tar över”. Här får  äsaren ta del av målande beskrivningar av mötet med de medarbetare som deltar i de utbildningstillfällen om normkritik som ges inom ramen för JiHU-arbetet vid deras lärosäte. Författarna beskriver det motstånd som väcks när det handlar om konkreta utbildningsinsatser och inte bara om att skriva policydokument. Inte minst om de som befinner sig i rummet uppfattar sig vara beordrade att närvara. Deras slutord – att känslorna i själva verket är en del av lösningen och att ”möjligheterna bor i de produktiva revorna”, det vill säga är något som bör bejakas istället för att undanträngas får stå som slutord här. Motstånd är förväntat i ett proaktivt förändringsarbete. Att våga möta detta motstånd skapar en möjlighet, och är kanske en förutsättning, för att denna politiska satsning ska kunna bli något annat än ytterligare en administrativ och avpolitiserad pappersprodukt.


Birgitta Jordansson och Helen Peterson, gästredaktörer